Först av allt så är det med stor ödmjukhet jag recenserar en bok eftersom jag inte skrivit någon själv, mer än en möjligen alldeles för lång utredning på Militärhögskolan.
Generellt är det en bra bok. Det viktigaste är att den blev skriven. Det är ett oerhört högt pris nationen betalat genom att cirka 600 unga män omkommit i fredstid under Kalla kriget. Detta faktum måste få lov att beskrivas av alla som upplevt det. Det är inte bara vi som var i dess centrum i Flygvapnet som äger rätten till denna berättelse.
Boken är lättläst och håller ett lagom format om cirka 100 sidor. Boken går inte in på något egentligt djup eller utvecklar resonemang. Jag tror att författaren helt enkelt inte känner att han har tillräcklig kunskap trots ett relativt omfattande arbete att läsa in flera för författaren obekanta områden i samband med skrivandet. Jag tycker att författaren inte behövde haft den ödmjukheten utan kunde borrat lite mer i något område. T ex så är det ett relativt brett känt faktum att J 29 hade egenheten att ”vika sig inåt” vid sväng inför landning. Jag visste dock inte själv om problemet med trimmen av stabilisatorn och att det fanns restriktioner kopplat till det. Dvs J 29 var ett svårare flygplan att flyga än vad i alla fall jag hört om tidigare. Det fanns kanske något där att fundera vidare på.
Författaren funderar en del kring Henrys sjukdomstillstånd under året före haveriet och att han då inte flög på ett tag. Det är naturligtvis svårt att hitta fakta kring detta idag men för mej med erfarenhet av att leda flygtjänst så säger det något. Var allt inte som det skulle med Henry? Ibland går det att hitta samband som inte syns direkt, utan att för den del leta efter spöken.
Jag uppskattade författarens, delvis indirekta, beskrivning av divisionslivet. Genom att delge flygbetyg och kommentarer kring piloternas förmåga under flygutbildningen så fick jag en bild av divisionslivet. Beskrivningen av fästmöns besök på divisionen gav också en vidare bild av divisionslivet och sammanhanget med de anhöriga.
Det faktum att de vid haveriet flög med åtta flygplan på en rundflygning mellan flottiljerna säger mej att utbildningsståndpunkten inte kan ha varit speciellt hög på divisionen totalt sett. Det finns många andra övningar som skulle genomförts om divisionen var i en högre utbildningsstatus. Den relativt enkla övningen leder också till slutsatsen att Henrys utbildningsståndpunkt eller flygtrim rimligen inte var särskilt höga.
Det humanistiska perspektivet med intervjuerna av vittnen till haveriet och sonen till fästmön tycker jag är bokens främsta företräden. Där kommer de livslånga trauman fram som Henrys haveri förde med sig. Det är ett viktigt perspektiv att lyfta fram eftersom vi i Flygvapnet som organisation alltid rör oss framåt och fortsätter verksamheten efter ett haveri. Det är vår uppgift som organisation. För de anhöriga är situationen det omvända. Vid haveriet startar en ny tideräkning. Det finns ett före, och ett efter.
Sammantaget en bok som verkligen var värd att skrivas och därför att läsas eftersom den ger flera perspektiv. Boken ger en insyn i, och förnimmelse av, divisionslivet för de unga fältflygarna. Den ger också en bild av utmaningarna att flyga J 29 men framför allt lyfter den fram det humanistiska perspektivet av att en människa förloras i så unga år.
Anders Silwer
Genlt och f d Flygvapeninspektör