Beskrivning

Det har gått mer än 50 år sedan min pappa Holger dog efter att alldeles för ung ha drabbats av Parkinsons sjukdom. Det pappas sjukdom innebar för mig, utöver frustration och besvikelse, var trots allt en del positiva upplevelser. Jag fick lära känna min pappa mer än många av mina jämnåriga fick göra med sina pappor. Jag tvingades mogna snabbt, kanske snabbare än som var nyttigt. Att skynda genom dagarna som barn och ungdom för att hinna med ett upplagt schema, har gjort att jag även senare haft svårt att sakta in och njuta av livet och nuet. Allt går gärna i ett hektiskt tempo för mig, även när det inte är nödvändigt. Jag saknar min pappa enormt. Han var en man som förväg­rades sitt liv, sin kärlek och en tillvaro med en uppgift. Det fanns bara en person han kunde sätta avtryck på. Det gjorde han. Nu kan jag försöka berätta om den man som fanns, men som aldrig fick en chans att riktigt leva. Det känns så fullständigt, makalöst orättvist.

Ytterligare information