Beskrivning

När Göran ställer sig upp och ska svara på frågor i skolan, får han inte fram ett ord, blir röd i ansiktet och stammar. Det är namnet han har svårast för, sitt eget namn. Till råga på allt är det besvärligt att skriva tvåor. Det tycks stört omöjligt. Han börjar tro att han har någon form av hjärnskada. Kanske har den kommit med bomberna som stormakterna testar och det strontium som finns i modermjölken? Hans familj bor i en småstad vid Vänern, i ett område med många barn. Mamman är hemmafru och pappan ingenjör på ett av stadens många framgångsrika företag. Skogen ligger nära bebyggelsen. Det verkar vara en bra plats att växa upp på. Men pappan dricker regelbundet varje lördag och kommer hem berusad. Och mamman har fått för sig att hon ska uppfostra sina söner på ett helt annat sätt än andra mammor, som måste ha gjort fel sedan tidernas begynnelse att döma av alla krig.

Det här är en till största delen självbiografisk berättelse om en idyllisk tid och vad som kan dölja sig bakom idyllen, om sanning och lögn, öppenhet och smussel, verklighet och fantasi. Barnet som inte kunde ljuga är första delen av två.

Berättelsen är till största delen självbiografisk. Gunnar Odhner är född 1942 och har arbetat som journalist och lärare, det senare på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Han är uppvuxen i Lidköping, där han bodde från slutet av 40-talet till en bit in på 60-talet. Nu bor han i Högboda, Värmland.

Ytterligare information